Badparadiset bortom den ordinarie turistkartan

Av Argot Murelius

Stillsam lyx och mjuka äventyr på tropikernas vildare sida. Dominica, med dess orörda natur och ymniga vattendrag är en oexploaterad karibisk överraskning.

Jag var djupt in i regnskogen vid Victoria-fallet* när det slog mig att jag förmodligen redan fått simhud mellan tårna. Mer blötdjur än landstrykare efter endast två dagar på Dominica, vadandes uppför White River till den fräsande kaskaden som matas av alabastermjölkigt, vulka­niskt vatten. Fötterna russinblöta i för ändamålet olämpliga gympaskor. Vad ni än gör på denna tropiska ö, gå ingenstans utan badskor och bad­kläder! Saftigt vilda Dominica har ett överflöd av dopp- och plaskmöjligheter; 365 vattendrag samt heta källor, sjöar, ravinbad, vattenfall, champag­nebrusande havsband och ultra-luxe privata bas­sänger på ett av världens stiligaste boutiquehotell.

Få turister betyder att du oftast har playan för dig själv.

Gå ingenstans utan bikini, Dominicabjuder på idelexotiska badmöjligheter, till och med i heta vattenfall.

Skynda hit innan paraplydrinkarna tar över

Vad önationen inte har är minst lika intressant. Låt oss med ens lägga korten på bordet: här finns inga oändliga vita stränder, och det ska ni vara glada för. Bristen på det där kitschiga karibiska fjäsket med sol, sand och SPF medför en total avsaknad av paraplydrink-svingande turister. Det finns få stoppljus utmed de slingriga vägarna, ingen internationell flygplats, ej heller några vaniljmjäkiga resorthotell. Inte än. Det är därför ni bör skynda hit nu.

Samväldets namn uttalas Domi-NI-ka och ligger i pärlbandet Små Antillerna, det beboddes av ursprungsfolket Kalinago-indianerna innan Columbus hittade hit på en söndag – Dominica på latin. Franska kolonisatörer följdes av brittiska, självständigheten kom 1978. Öns topografi är en kreativt spritsad maräng av ojämna berg och dalar, dallrig av vulkanisk aktivitet, med ett mjukt inre av orörd natur. En bakelse späckad med klart vatten, exotiska fåglar och solmogen frukt för extra sötma. Den smakar förträffligt.

– Det fanns en vandringsled, trevar Ingmari Roug när vi snavar utmed flodbädden mot Vic­toriafallet.

Det var fyra månader sedan hon traskade här, stigen har under den korta tiden slukats av lianslingriga snår. Så går det på Dominica där två tredjedelar av ön täcks av regnskog, livet är en kamp mot naturens enastående krafter, till och med stenbumlingarna i floden har flyttat på sig i vattnets resoluta resa mot havet. Vi plockar en vild, mogen kakaofrukt rätt från trädet, under ett tjockt gult skal vilar rader av frön, inhöljda i ett sött vitt kött. Förträffligt! Ingmaris fötter är lika blöta som mina, men till skillnad från mig vandrar hon älvlikt barfota. Proffs.

Hon och Moses James bor ett kokoskast från vattenfallet, i en charmant rustik bungalow som han snickrat av knotiga träd, korrugerad plåt och envishet. Dreadlockige Moses är rikskändis på Dominica, vilket egentligen inte är så svårt på en ö med endast 72 000 invånare. Han tillhör det gamla rastafari-gardet, en vis man och bush dok­tor som även agerar barnmorska när det behövs. Duon driver ett blygsamt gästgiveri nere i Zion Valley, bortom byn med det passande namnet Délices. Klichéerna är verkliga i dalgången, det är paradisiskt prunkande, solmogen magi växer uppåt förstukvisten, saftig samklang rinner från kökskranen.

När mörkret dämpar dagens dofter börjar grod-orkestern kväka, den överröstar snart den sprakande lägerelden där värdparet ofta lagar middag. Om fullmånen pockar på uppmärk­samhet tar de fram trummorna och tillber Jah samtidigt som Moses vimsar bort sin feta joint minst tre gånger till innan läggdags. En fullfjädrad kumbaya-upplevelse under en stjärnklar himmel.

It’s hiking time!

Om man följer White River från Moses och Ing­maris eldorado, förbi Victoriafallet och vidare inåt ön till nationalparken Morne Trois Pitons når man flodens fantasieggande källa, världens näststörsta heta vulkansjö med det poesilösa namnet Boiling Lake. Och ja, man spatserar genom vatten här med. Mycket vatten. Och lera. Dominica har när­mare 50 mil vandringsleder, bland dem Karibiens längsta, Waitukubuli Trail är 185 km och korsar ön vertikalt.

– Whaaaaat time is it? It’s hiking time, gormar Bushman, aka Peter Green då han svingar sig från en lian i en paradisö-pastisch.

Guiden som ska leda mig till Boiling Lake är en dubbel espresso i handmålad klädsel, han jobbar hårt på att entusiasmera mig inför långmarschen mot den kokande gölen. Jag har blivit förvarnad, åtskilliga gånger, av idel välmenande individer. För kämpigt, är öbornas Dyster Doris-refräng om turen.

Pjosk! Lyssna inte på dem! Hör på Bushman istället. Att åka till Dominica utan att uppleva detta utomjordiska landskap är som att besöka Rom utan att äta pasta. Visst, det är sörjigt och stundtals slitigt. Vägen går upp- och nerför fakir­branta backar innan vi når Förödelsens dal där jag svär att jag såg Gollum pila förbi. Här väser jorden av vulkanisk ilska, det puttrar och ångar, det hänger ruttna ägg i den svavelrika luften. Det är fullkomligt fascinerande.

Bushman gräver fingrarna i en het rännil, han plockar upp en näve gråvit lera och krigsmålar våra ansikten med en budget-chic, porrensande mask. Spontan-spa i vildmarken. Jag har nu små-joggat i tre timmar för att hålla jämna steg med min koffeinraska guide och tar tacksamt emot lite dalt. Bortom ytterligare en kulle når vi en avsats ovanför en gigantisk kittel med fradgande välling: den famösa fumarolen! Närmare än så kommer vi inte denna vita krater vars vatten når 90 grader utmed kanterna, hur skållhett det är i mitten har ingen lyckats mäta. När vinden vänder imman når utsikten till en fjärran horisont, det är ungefär dit vi ska gå tillbaka. Samma väg. Lååångt, brant, bitvis läskigt. Pausen vid en het vattenkälla hjälper, dess varma vattenfall dundrar ner över mina ömma muskler. Gå ingenstans utan bad-kläder, sa jag ju.

– Vad snabbt det gick, utbrister den moderliga souvenirförsäljaren vid vandringsledens slut. Du förtjänar en öl!

Hon såg oss pinna iväg på strapatserna i morse och nu gräver hon fram en kall Kubuli ur en isbox. Omöjlig att tacka nej till. Bushman och jag skålar för att vi klarade av den två mil långa eskapaden på under sju timmar.

Dominica är en buffet av klart vatten, exotiska fåglar och solmogen frukt med extra sötma.

Andas in soluppgången

Träningsvärken slår till dagen därpå. Ungefär samtidigt som jag downward-doggar i morgon­daggen med en yogainstruktör/livslevande info­mercial. Trudy Prevosts röst är rinnande honung. Hon rabblar fakta och citerar Harvard studier med en hypnotiserande altsopran-monotoni, hon uppmanar mig att andas in soluppgången eller något liknande, jag har svårt att koncentrera mig på hennes ord, vyn är för mäktig, den sträcker sig hela vägen till Guadeloupe. Det hjälper inte att yogamattan är utrullad mellan en infinity-pool och en löjligt lockande beanbag-hammock vid min rymliga, extra allt-bungalow på Secret Bay. På ter­rassen ovanför dukar kockan till frukost, det hela är nyp dig i armen-fulländat. Smakfulla, exklusiva Secret Bay är en elegant fluff-fantasi på öns nord­västra sida där havet är lugnt och personalen är er nya bästis. Mini-resortet har korats till världens bästa boutiquehotell. Välförtjänt. Det är lika luxu­öst som Dominicas natur är otämjd, ett ställe man helst av allt inte lämnar, annat än för att ta ett par simtag på en av de två privata playorna.

Trudys rörelser och det skarpa kaffet gör dock gott, den kontemplativa morgonstunden sätter tonen för dagen. Fågelskådning känns stillsamt, liksom en barbacka ridtur på stranden (i bikini, naturligtvis) och en båtfärd på Indian River.

– Naturen på Dominica är mäktigare än vi är, filosoferar Fire i sin färggranna eka.

Båtsman ror oss längre in i den täta mang­roveskogen, han berättar initierat om flora och fauna och pekar ut kulissrester från Pirates of the Caribbean som filmades här; Calypsos skraltiga kåk samt en brygga med skylten ”Ticking Croc Tavern” där vi lägger till och besöker den skönt sävliga Sherrys vattenhål, hon serverar krutstarka romdrinkar till såsiga reggaetoner. Dominicanerna smaksätter vit rom på samma sätt som vi gör snapsar, fast deras shots är mer exotiska, somliga spetsade med tropiska örter, andra med ganja och voodoo.

Den karibiska lunken smyger sig in i den mest storstadsjäktade själen efter en hutt eller två av yla mot månen-juicen. Eller om det var Trudys yoga som fick mig att hänga cityhetsen hos någon imaginär rockslusk. Kanske det var fågelsången. Förmodligen är det den konstanta närheten till vattnet.

*Victora falls finns lite här och var. Detta ska inte förväxlas med Victoriafallen i Zambia som är ett av de största i världen.

Det finns fler berg än människor på Dominica, öns inre är ett böljande landskap av orörd natur.

RES HIT:

Det kan löna sig att resa från Paris till Guadeloupe och se­dan ta färja till huvudstaden Roseau på Dominica.

BÄSTA TIDEN ATT RESA HIT:

Kryssningsfartygssäsongen – november till slutet av mars – medför många dagsturis­ter, det kan då bli trångt på sevärdheterna men det går att navigera förbi dessa besökare om man planerar sina utflyk­ter strategiskt. Det är dock mer trivsamt att ha Trafalgar­fallen och Smaragdpoolen för sig själv, vilket är fullt möjligt resten av året.

Läs mer:

Aruba

Korsika- en välbevarad hemlighet