Chicago gör revansch

Text: Clara Lindh Bergendorff Foto: City of Chicago

USA:s tredje största stad är en perfekt blandning mellan sött och salt, vackert och tufft, bad och stad. Al Capones gangsterstad har kryddats med höghusens och affärsmännens strikta linjer och resultatet har blivit en metropol som minner om både New York och Paris, på sitt eget stolta vis. Här reflekteras solen i glammiga skyskrapor och spegelblankt, turkost vatten.

Först var det maffian som smutsade ner stadens rykte och därefter var det industriernas tur att färga så väl Michigansjön som omdömet grått. Staden fick bära det intetsägande smeknamnet ”USAs purjolök” och trots att det är en av landets största städer matchades det inte av antalet besökare. Själv har jag åkt hit med förväntningar som snarare är bristfälliga än på bristningsgränsen. Första dagen i Chicago skäms jag över hur många gånger jag häpet drar efter andan tack vare en vacker strandremsa, en överraskande cool butik, en häpnadsväckande utsikt eller en gudomlig matbit. Sista dagen skäms jag över att jag inte haft vett att åka hit tidigare och över de låga förväntningar jag haft.

Staden är storslagen á la New York. Skyskraporna är faktiskt högre, takbarerna nästan lika många och det Chicago inte kan konkurrera med atmosfärmässigt tar man igen i skönhet. Och renhet. Och vänlighet. Kanske är det ambitionen om att radera gangsterstämpeln som gjort att gatorna är så prydliga att du reagerar när du får syn på en cigarettfimp på marken och att mer eller mindre varenda byggnad är ett konstverk i sig. Sandstränderna stoltserar nu med en fascinerande version av vitt och sjön med en nästan surrealistisk nyans av turkost. Dels tack vare lyckade miljöåtgärder men också tack vare hög halt kalciumkarbonat som reflekterar solens strålar och färgar sjön alldeles turkos.

Chicago är den amerikanska klyschan, i positiv bemärkelse, vi svenskar ofta letar efter när vi beger oss bortom Atlanten till det stora landet i väst. Överallt möts jag av stjärnbeprydda flaggor och amerikanska slagord och det är inte utan anledning som nationalsången The Star-Spangled Banner etsar sig fast på mina läppar. Jag kapitulerar redan under första dagens frukost och kladdar både sylt och jordnötssmör på min bagel. Därefter trycker jag en stor latte från Starbucks i handen och behåller en vit-grön mugg där tills det är dags att åka hem. När jag väl klarat av andra klyschiga men obligatoriska USA-aktiviteter som att vissla in en gul taxibil, äta en hamburgelunch på en amerikansk diner (jag berättigade biffen med att McDonalds faktiskt grundades i Chicago) och en shoppingtrip till Walmart (för att spana på såväl roliga människor som 100 metershyllor med flingor) tar jag mig tid att leta rätt på Chicagos själ.

Chicago lockar med skönhet

Chicagos karriär som turistmål för européer startade med arkitekterna. Designstudenter, arkitekturstuderande och folk med sinne för färg och form vallfärdade för att beundra såväl skyskrapor som art deco-mästerverk. Världens första skyskrapa byggdes här och snabbt därefter sällskapades den av ytterligare höghus. Ingen stad i världshistorien har växt så snabbt som Chicago gjorde mellan 1926 och 1929 då det på tre år byggdes 168 skyskrapor. Det mest häpnadsväckande med dessa snabba byggen är att många av dem än idag betraktas som några av världens vackraste höghus i sällskap med en och annan ny Chicagogranne – exempelvis Trump Tower som reste sig ur marken samtidigt som Batman Mörkrets Riddare spelades in här. Frank Lloyd Wrights Robie House och den gamla tuggummifabriken Wrigley Buildings krämfärgade terrakottafasad brukar vara andra givna arkitektstopp.