Istanbul: Bland takbarer och minareter

Text: Clara Lindh Bergendorff Foto: Bruno Ehrs

Istanbuls varma förtrollning omfamnar dig med lika dos böneutrop som dj-toner. Irra dig bort från de kryddiga basarerna till en takbar i världsklass för så väl insikt som utsikt över världens vackraste stadssiluett.

Kalabalik är ursprungligen ett turkiskt ord. Dess originalbetydelse översätts bäst till ”fullt med folk” och är onekligen en bra glosa för att beskriva det första intrycket man får av Istanbul, en metropol med 14 miljoner invånare. Jag har vikt av från Grand Bazaars trånga, kryddiga, bullrande stånd, promenerat över Galatabron kantad av fiskare och leende försäljare och har nått fram till min slutdestination. En hiss.

De senaste åren har trenden med takbarer och takrestauranger fulkomligt exploderat i Istanbul. Kanske har takpopulariteten att göra med att folk söker en paus från vardagens kalabalik, att världens vackraste stadssiluett gör sig otroligt bra från ovan eller att de ljumma vindarna från Bosporen känns bäst en bit upp. Oavsett vilket tänds ljusen på terrasserna bygga på toppen av stadens historiska byggnader upp, en efter en, likt stjärnor på stadens kroghimmel. Det viskas om att Istanbul är Asiens och Europas svar på New York. Om Istanbul faktiskt vore New York skulle jag just nu stå i hissen på väg till The Rooftop Bar på The Standard eller en krog av liknande kaliber – takrestaurangen jag befinner mig på, Mikla, är nämligen en av Istanbuls högsta höjdpunkter.

Hissdörrarna glider isär. Näsan fylls av en svag doft av Jasminblom och tittar man över räcket så ser man, långt där nere, hur ett glädjefyllt kaos utspelar sig på de myllrande gatorna. Innan jag ens hunnit titta på menyn serveras en ljuvlig mix av utsikt och intryck. Att betrakta Istanbul från ovan är lite som att fångas av en sagobok där varje ny vinkel berättar en storslagen historia. Bosporens vågor dansar i ett otyglat mönster som minner om stadens brokiga influenser och vindarna från Marmarasjön förenas med strömmar från Gyllene Hornet som gungar mellan Asiens och Europas kust. En fiskebåt med turkisk flagga valsar till svallvågorna från en lyxig yacht.

Vattnet som omringar staden från tre håll är ett av attributen som gjort Istanbul till en historiskt viktig stad. 657 före Kristus tog grekerna över Istanbul, cirka 300 år senare erövrades staden av romarna och år 1453 togs makten över av det Osmanska riket. Istanbulälskare menar dock att det finns någonting annat, en aura långt viktigare än geografiska aspekter och naturtillgångar, som attraherat historiens stormakter.

– Det vilar en närmast magisk dragningskraft över Istanbul. För den som låter sig förföras av den feminima staden väcks ett begär att stanna kvar. Det är ingen slump att stora riken krigat om staden i tusentals år, säger Mehmet Gürs, kock och stolt ägare till takrestaurangen Mikla.

Själv är han hälften turk, hälften finlandssvensk eller ”lite svensk, en aning finnjävel och lite turk på burk” som han själv uttrycker det. Han föddes i Finland, flyttade till Stockholm som liten och därefter till USA innan han slutligen föll handlöst för Istanbuls mytomspunna förtrollning och höga energi och flyttade hit på riktigt 1996.

En kärlekshistoria

– Att leva i Istanbul är som att ha ett förhållande med en äldre, erfaren kvinna som levt ett rikt liv och färgats starkt av sina tidigare relationer. Hon är vacker men tiden har satt sina spår och man förstår att hon måste varit bedårande när hon var yngre. Det är inte lätt att leva med en kvinna med så stort bagage, men om man lyckas är det ofantligt förgyllande och slår ett förhållande med vilken ung supermodell som helst, fortsätter Mehmet som ber om att få bli kallad Memo.

Jag tittar ut genom takets panoramafönster över romerska torn och islamska minareter och det känns som att beskåda arvet från alla de förhållanden Istanbul haft innan min egen kärlekshistoria med staden nu fått sin början. När det Osmanska riket tog över makten gjordes många kyrkor om till moskéer, däribland Hagia Sophia som då hade varit världens största kristna kyrka i nästan 1 000 år, och alla avbildningar och Jesusavmålningar täcktes med vit kalk. Under 1900-talet putsade man bort den vita färgen och Hagia Sophias utseende utgör idag en spännande fusion mellan osmansk moské och romersk kyrka. I närheten blinkar neonskyltar.

När jag tidigare i veckan besökte Hagia Sophia passade jag även på att besöka en liten bozabar i Istanbuls gamla stadskärna. Boza är en typ av ljummen vetedryck som serverats i just denna bar, en av hela Istanbuls äldsta ännu verksamma affärer, sedan 1876. På en av barens gamla trästolar satt en liten gubbe som såg ut att vara nästan lika gammal som interiören, klädd i en lång kappa. Han påstod att drycken är bra för hälsan och att han själv varit här minst en gång i veckan sedan 1955.

– Sedan dess har stadens atmosfär förändrats mycket, det kommer så mycket nya påhitt hela tiden, sa han och presenterade sig som Seref Ay. Jag frågade honom om han varit på någon av alla de nya takbarerna. Han log med sina varma ögon under sin kufihatt och skakade på huvudet.

– Vad ska jag upp där och göra när jag har så bra utsikt från moskén? utbrast han medan han fortsatte att läppja på den lena och söta drycken toppad med kikärtor och kanel.