Marquesasöarna – Upptäckt i Söderhavet
Foto: Sussi Lorinder Text: Veronica Linarfve
De liknar naturliga livsmedelsbutiker fyllda av mango, kokosnötter, papaya, bananer, avokado och trevliga människor. Unesco har upptäckt Marquesasöarnas rikedom. Snart gör resten av världen det också.
Inflygningen över jordens ände är spektakulär. Ur ett oändligt blått hav sticker några på måfå utkastade frodiga öar upp, tänk en korsning mellan en Prinsesstårta och mums-mums. Man blir liksom hungrig av att se Marquesasöarna, vilket inte alls är en tokig känsla – öarna dignar av mat, dock bra mycket nyttigare än nämnda konditoribitar. Ändå är det inte för maten som man kommer hit.
Marquesasöarna har mycket att erbjuda resenären som först tagit sig till jordens ände (Tahitiöarna i Franska Polynesien) och som sedan besvärat sig med att resa
ytterligare tre timmar med flyg. Långa vita sandstränder, stojigt nattliv, stort restaurangutbud och bra shopping är emellertid inte något av detta. Nej, här väntar ett helt annat äventyr; en outforskad värld i miniatyr. En egen Grand Canyon, något som liknar Kristusstatyn, tallskog, regnskog, laguner, vattenfall, ruiner, skogar av färska frukter som bara är att plocka och äta, offerplatser, spöklika gigantiska trädstammar… Listan på vad som finns på Marquesas kan göras lång.
I slutet av 2011 året fick Unesco en ansökan från öarna. De vill tas upp på världsarvslistan i syfte att bevara både natur och kultur. Unesco skickade en delegation hit. Det tackar vi för, besöket var sannolikt en bidragande orsak till att man byggde klart vägen mellan flygplasten och ”huvudstaden”. Just nu behandlas ansökan och sannolikt är att Marquesas snart kan stoltsera med en plats på listan. Enligt senaste uppgiften från Unesco ”är det bara en del administration” innan det slutliga beslutet kan fattas och nyheten bli offentlig. Marquesasöarna med dess unika natur – perforerad av hitsoriska lämningar – imponerade nämligen på delegationen.
När de första spanjorerna hittade fram till Marquesas huvudö Nuku Hiva runt år 1595 blev de också mycket imponerade. De fick även en smärre chock. En nakenchock. Marqueserna var storväxta, långhåriga, tatuerade över hela kroppen – och komplett näck. Fem klaner huserade här. Av övärldens 78 00 invånare, bodde cirka 20 000 på huvudön vid den här tiden. Detta skulle emellertid snart komma att ändras.
Det är lätt att tro att det tatuerade nakenfolkets tillvaro var paradisisk. Öarna de bodde på var som en enda stor supermarket med mango, kokosnötter, papaya, bananer och avokado. Havet var fyllt av fisk, precis som det fortfarande är. Men vardagen var hård. Det ryktas om att marqueserna levde inom strängt reglerade sociala hierarkier, att viss kannibalism förekom och att stammarna inte höll sams hela tiden. Trots detta lyckades man ändå klarar sig rätt fint. Ända tills spanjorerna kom, vill säga.
Álvaro de Mendaña de Neira var den förste som angjorde ön. Flottan bestod av några hundra personer och lyckades snabbt göra slut på de flesta urinvånarna. Upptäckarna hade både gevär och kanoner, marquesernas försök att försvara sig med sina slangbellor var således lönlöst. Många räddade sitt liv genom att raskt konvertera till kristendomen, men det var inte säkert att det räckte. På de isolerade öarna hade marqueserna varit befriade från sjukdomar. Nu introducerades exotiska virus och ting – allt från alkohol till syflis. Nya smittor spreds som löpeld och folk dog som flugor, ibland upp emot 200 om dagen. Detta blev besvärligt att hantera för inkräktarna. Snart insåg någon intelligent överste att det trots allt inte var jättesmart att ta kål på varenda marques – för då skulle man ju så att säga misslyckas med sitt uppdrag att kristna världen. Vad var det för idé att kristna ett folkslag som i nästa stund dog?
Tumult och strider pågick under flera år. 1842 blev det äntligen lugnare, då öarna blev beskyddade av Frankrike.
Exakt varifrån de första marqueserna på ön kommer ifrån vet man inte. Vissa menar Australien eller Asien, medan dna-tester visar en sammanlänkning med Taiwan. Något exakt svar får vi aldrig på grund av bristande dokumentation. Visst gjordes vissa inristningar i form av teckningar, men någon mer omfattande beskrivning saknas. I och med européernas intåg raderades dessutom all kultur; spanjorerna och därefter både engelsmän och fransmän förbjöd allt som hade med ursprungsbefolkningens historia att göra: tatueringarna, språket, dansen, sångerna.
Marquesas hamnade precis som alla öar i Franska Polynesien (förresten, innan du läser vidare, du har väl kollat på kartan här intill och förväxlar väl inte Tahiti med Haiti nu) som sagt under franskt styre. Idag är Franska Polynesien självständigt, men fortfarande under Frankrikes beskydd. Officiellt språk är franska och valutan polynesisk franc.
Emellertid skulle det dröja ända till 1984 innan det blev tillåtet att tatuera sig igen. Gissa om folk då sprang man ur huse för att visa sin rebelliska ådra! Idag känner man igen en marques just på hans eller hennes många tatueringar, det speciella ”örhänget” – en tatuering som görs under örat, är typisk.
– Tatueringarna betyder status, det är dyrt att tatuera sig, säger Slavec och visar upp sitt smyckade ben.
En arm kostar minst 5 000 kronor att fylla, lika mycket som en biljett till Tahiti, eller Nya Zeeland om man vill (och med det sagt – inrikesflyg är lika dyrt som internationella resor). Nu för tiden har byn Taiohaes tatuerare riktiga verktyg. De första åren var en kam allt som stod till buds. Sedan byggde han om en rakapparat och kundtillströmningen var ett faktum.
På tal om dyrt, precis som på andra öar i Franska Polynesien är det mesta dyrt här. En ceviche (rå fisk i sallad med lime) serverad på en enkel restaurang går på en hundralapp, minst. Å andra sidan finns inte så mycket att slösa pengar på, båten med varor anländer till den lilla hamnen var tredje vecka. Det invånarna behöver, odlar de själva. Eller plockar i bergen. Avokado, mango… ja det är som sagt som att vandra i en mycket välsorterad livsmedelsbutik. Fattigdom är därför ett suddigt begrepp, ingen behöver svälta, men fina hus med luftkonditionering, schyssta bilar eller hästar (många tar sig fram på hästryggen) är inte alla förunnat. Det finns inte så många jobb. Men efter Unescos besök, hoppas invånarna att det ska ändras. Kanske till och med vara början på en ny era? Vad man längtar efter är äventyrliga resenärer med ekologi i tankarna.