Marseille – en solskenshistoria

Foto: Bruno Ehrs Text: Clara Lindh Bergendorff

Bland goda viner, paradislika utflyktsmål och små gömda marinor finner vi Frankrikes folksjäl. Bakom Marseilles hårda rykte visar sig arbetarklassens Riviera bjuda på så väl hjärta som puls.

Marseillebor har alltid varit svåra att tygla. Så upproriska att man under 1600-talet lät bygga ett enormt fort vid hamnen och istället för att rikta kanonerna mot havets fiender vändes krigsredskapen in mot staden. Idag finns inga kanoner. Troligtvis för att Medelhavet är något mer civiliserat under 2000-talet, men det kan lika gärna bero på att man förstått att lokalborna ändå alltid kommer att göra som de själva vill. Denna otyglade atmosfär är så väl stadens trumfkort som dess baksida.

Marseille säljer inte sin själ. Ingen homestylingfirma har fått bestämma vilken färg seglen på båtarna i hamnen ska ha och pizzabagaren i den gamla marinan tänker inte kasta bort sin farmors recept bara för att det blivit en trend med durumvetepizza i Los Angeles. I Marseille ligger små färgglada ekor jämte vräkiga yachter som bjuder utsikt över klipporna där skollediga barn kastar macka. Jag har Medelhavet framför näsan, arbetarklassens Riviera i ryggen, solen i ögonen och trots att det bara är andra gången jag är här infinner sig en känsla av tillhörighet så fort jag doppar tårna vid Anse de Malmousque. Jag ser mig omkring och funderar över om det är den välklädda fransyskan med roséglaset eller om det är barfotatösen intill som jag identifierar mig med. Kanske är det just kombinationen som gör Marseille så intressant – stadens attraktion ligger i dess symfoni. Här får man både och – sand mellan tårna
och bra vin.

Enkelhetens skönhet

Jag måste dock erkänna att det inte var utan en gnutta besvikelse jag anlände på Marseilles tågstation för första gången, drygt en månad tidigare. Jag kom direkt från en fantastisk helg i Paris och en bild av Frankrikes elegans till perfektion blev en kantig kontrast till bilden som mötte mig utanför tågstationen – flagnande fasader med ett gäng tilltufsade uteliggare i förgrunden. Men det tog inte mer än en halvtimme för mig att hitta stadens hjärta. Under dessa 30 minuter hann även mina fördomar vändas upp och ner, jag skaffade mig sju nya vänner och blev bjuden på mitt livs bästa musslor. Några veckor och ytterligare ett besök senare hade jag även hunnit skaffa ett nytt favoritvin, blivit bjuden på hemmagjord saft av bedårande flickor och framför allt fallit handlöst för vad som för många, även för mig, är en ”ny” del av Frankrike. För att ta allting från början startade förälskelsen med att jag inte kunde ta mig in på mitt hotell.

Au Vieux Panier, boutiquehotellet mitt i Gamla stan med en charmerande knarrig gammal port, visade sig vara så litet att det var obemannat. I dörröppningen bredvid blev jag mött av en trevlig butiksägare. Han sa sig vara god vän till hotellpersonalen, slog dem en signal och medan vi väntade insisterade han på att jag skulle äta lunch med honom – och hans farmor. Till vänster om uteserveringen där vi satt låg ett idylliskt torg med utsikt över kyrkan Vieille charité och från varje fönster och balkong viftade vita lakan och färgglada kläder i vinden. När hotellreceptionisten slutligen anlände hade jag inte alls samma brådska. Inte han heller, visade det sig. Lugnt slog han sig ner vid vårt bord, ringde dit sin flickvän och även restaurangens kock och hans fru. Alla pratade de högt och förklarade i mun på varandra att Marseille egentligen är en ytterst vänlig, vacker och inbjudande stad, bara man vet var man ska vara och inte. Arrondissement ett, två, sex och sju skulle jag snart komma att älska. Resterande delar av staden är tyvärr inte berikade med samma gedigna charm fick jag veta.

Ustøttet nettleser

Vi har upptäckt att du kanske använder en föråldrad webbläsare som inte är kompatibel med vår webbplats. Använd ett av dessa alternativ för att förbättra din upplevelse: