Tapasvandring i Madrid

Foto: Marie Thaarup Text: Sofia Lundqvist

Kryddiga tilltugg blandas med en ljummen doft av ljust öl och en ljudnivå som inte liknar annat. Det är spanskt, svettigt, högljutt, trångt och mitt i allt förstår du att du hittat ett uns av den spanska folksjälen. Vi gjorde en klassisk tapasvandring i Spaniens mångfacetterade huvudstad.

Sergelfontänen känns fjuttig i jämförelse när bilden av fotbollslaget Atletico de Madrids segerfirande i Fuente de Neptuno seglar förbi mitt inre. Det är en lördag sent i april och solen har äntligen letat sig fram. Stundom regn, stundom blåst och kyla som fått våra armhår att resa sig, känns plötsligt avlägset och vi får äntligen ta av oss sjalarna där vi sitter på uteserveringen vid hotellbaren Estado Puro och blickar ut över Plaza Neptuno.

– Klimatet är alltid väldigt varierande här. Förra veckan gick jag till jobbet med dunjacka under snöfall och när jag gick hem var det strålande sol och minst 15 grader varmt, berättar Marina.

Marina har bott i Spaniens stolta huvudstad till och från i över 13 år och driver bloggen ”Från Madrid till himmelen”. Det är genom den vi har fått nys om henne och idag ska hon ta oss med på en tapasvandring långt bortom turiststråken, som en sann ”gato”. Varför Madridborna kallar sig så är fortfarande omdiskuterat. Vissa menar att det härstammar ända från 1085 när kristna styrkor vid återerövringen av Toledo klättrade över murar snabbt och vigt – precis som katter. Andra menar att det refererar till Madridbornas smidiga kroppsspråk, deras nedärvda list eller den avslappnade mentaliteten som annars bara finns hos den som har nio liv. Utan att lägga vidare vikt vid den frågan låter vi oss förföras av Marinas passion för sitt hemvist när hon guidar oss över kullerstensgator, rakt till bords på riktigt spanska tapashak.

General Francos avtryck

Madrid grundades på 800-talet och det gamla arvet går inte att ta miste på längs kullerstensgatorna med de sirliga husfasaderna, men den moderna historien har också satt sin prägel. Belägen på en karg högplatå har det som idag är en metropol egentligen saknat naturliga förutsättningar för en snabb tillväxt. Trots detta är Madrid hela Pyreneiska halvöns största stad och enligt de flesta även Spaniens centrum både vad gäller handel, industri och kultur. Det var inte för inte som staden utsågs till Europas kulturhuvudstad 1992. Lite krasst kan man dock säga att huvudstadens tillkomst och expansiva utvecklig genom tiderna främst bygger på regeringsbeslut och starkt centralinriktad statspolitik.

Stora delar av Madrid var sönderskjutet efter spanska inbördeskrigets slut 1939, men tiden som diktatur under general Franco har satt fler spår i folksjälen än igenfyllda skotthål i husväggarna. Invånarna uppmanades under diktaturen att köpa sina bostäder, det ansågs fint att äga och det idealet lever kvar än idag. Tyvärr är Madrid en dyr stad och detta har gjort att många bor hemma även i vuxen ålder i väntan på att få råd med en egen lägenhet. Det kan tyckas ironiskt, urbilden om att alla skulle äga en egen bostad har gjort att alla bor hos sina föräldrar idag.

– Franco rev också väldigt många vackra och pampiga byggnader och ersatte dem med nybyggnationer. Tar du dig ut från stadskärnan kan du se områden där ståtliga gamla residenser står sida vid sida med fula betongklumpar á la 60-tal. Det har lämnat kvar ett sorgligt intryck och dessutom en väldigt märklig stadsbild, säger Marina.

Eurokriserna har också slagit hårt mot landet vilket försvårat boendesituationen ytterligare och vilket är en bidragande orsak till att utelivskulturen ser ut som den gör. Människor träffas i princip aldrig hemma och följden blir att alla ställen som är värda att besöka mer eller mindre alltid är proppfulla. På gott och ont.