Tigersafari i Indien
Text & foto: Veronica Linarfve
Tjuvjakt, minskade revir och inavel. Antalet tigrar i världen minskar dramatiskt. Vi reser djupt in i den indiska djungeln för att ta reda på om det verkligen är för sent.
I samma sekund som den gyllengula solskivan börjar brinna vid horisonten händer det äntligen något. Axishjortens tjut ekar mellan de torra bambugrenarna.
– Ssssch… alarm call, viskar guiden upphetsat i ett försök att väcka entusiasmen hos resesällskapets yngre deltagare, de två som småslumrar under varsin tjock yllefilt i jeepens baksäte. Men Jacob, 6 år, låter sig inte imponeras så lätt.
– Alarm call? säger han. Men pappa … de där hjortarna låter väl för vad som helst? Hur kan vi veta att det är just en tiger?
Jacob har naturligtvis helt rätt. Axishjortens varningsläte är långt ifrån en hundraprocentig garanti för att en tiger finns i närheten. Det kan likväl vara vilket annat djungeldjur som helst. Om sanningen ska fram behöver det inte ens vara ett djur, hjorten är smart. Just den här arten har klurat ut att den kan få hela grässlätten för sig själv om den ger ifrån sig det där varningsljudet. Men man kan ju inte riktigt veta. Det är lite som i skrönan med pojken och vargen. Kanske finns det trots allt en tiger i närheten. Det är exakt samma läte hjorten ger ifrån sig när tigern kommer smygande genom den täta vegetationen. Och för all del, vi har inget bättre för oss än att stirra in i det torra gräset framför oss. Det är indisk höst, salskogen står vissnad och gul och den gyllne morgonen är kylig. Tur att vi tog med fleecetröjorna.
Trots resebyråns ivriga förmaningar om att de inte alls kan lämna någon garanti för att man får en tiger, så bär vi alla på en förhoppning om att möta blicken hos världens största kattdjur. Igår kväll, när vi checkade in på lodgen i reservatet Bandhavgarh, mötte vi en grupp på sex engelsmän. Safarihattarna slokade. De hade varit här i nio dagar – nio dagar – utan att få den minsta lilla skymt av någon tiger. De tittade på mig och min man, sedan våra barn Emilia, 8 år och Jacob 6 år. Skakade medlidsamt på sina huvuden med ett ”må ni ha bättre tur än oss. För barnens skull om inte annat. De är ju vår framtid och de som kan rädda tigern. Om de får se tigern så kanske de vill hjälpa världen att bevara den.”
Om sanningen ska fram så var det inte alls för barnens skull som maken och jag bestämde oss för att åka på tigersafari. Det är för tigerns skull. Så länge som människor betalar pengar för att se levande tiger i sin rätta miljö, så länge finns det visst hopp om att den kan få leva. Efter att ha följt BBC:s fängslande berättelse ”Lost land of the tiger”, bestämde vi oss för att göra en insats.
Vi reser i februari månad och har två parker på schemat; Bandhavgarh och Kanha. Den ena mer känd och större, den andra inte lika känd och mindre till ytan. Bara en dagsresa med bil skiljer parkerna åt, ändå är de mycket olika. Inte minst i hur man ser på bevarandet av tigern. Kanha som funnits sedan år 1974 är mer livlig och hetsig, safarin går på rutin (på gott och ont) och samarbetet mellan mahuterna som rider runt på elefanter i parken med uppdraget att skydda tigern kan, om de vill, ge en liten vinkning avslöja var de såg tigern sist. Hittar man ingen mahut blir det att lita på sin egen intuition, sin guide och sitta och vänta. Och vänta. Och vänta.
Ett nytt tjut från axishjorten. Chauffören startar motorn och låter sakta jeepen rulla på den dammande grusvägen som leder mot väst, därifrån ljudet kom. Adrenalinet börjar sippra i ådrorna. Jag håller kameran redo. Men det är ingenting annat än torr bambu som vajar framför våra ögon.
– Jag sa ju det, mumlar Jacob från baksätet.
Emilia är däremot på spänn. Efter några minuter kommer ett nytt ”alarm call” denna gång från flera hjortar, och nu besvaras varningen av ett gäng babianer. Gasen i botten och vi kör snabbt längre in i djungeln. Plötsligt spärrar Emilia upp ögonen. Hon har fått tigervittring. Vi tror att hon skojar, men tonen i rösten är bestämd.
– Men stanna då! Och kolla där, säger hon och pekar i marken.
Jodå. Tydliga avtryck av tassar.
– Good sight little girl, konstaterar guiden något förnärmat.
Nu slänger även Jacob av sig filten och sätter sig spikrak upp.
– Okey. Är tigern här nu?
Jag kramar mitt pekfinger om avtryckaren. Hoppas att det snart ska dyka upp något gul och svart-randigt i sökaren. Om en tiger skulle dyka upp är det inte särkilt många sekunder man har på sig. Tigern är både skygg och snabb. Innan jag reste läste jag otaliga berättelser på reseforum om suddiga bilder och tigrar som varit så snabba och ”dykt upp så plötsligt att de hopplöst hamnat strax utanför bild.”
Det är inte heller särskilt lång tid man har på sig på dygnet för att spana efter tigrar. Natten i Indien är sval, ibland rasar temperaturen ner under minusstrecket. Dagen är glödhet. Tigern jagar därför bara på natten. På morgonen tar den en inspektionsrunda i sitt revir – det är då man med stor tur och en skicklig guide kan se den – innan den söker upp en buske eller ett träd där den tillbringar resten av dagen med att dåsa i skugga. Det påstås att tigern tar en liknande runda vid fyra-femtiden på eftermiddagen, men det där känns snarare som ett önsketänkande av safariarrangörerna, än verklighetsbaserad fakta. Genom att säga så kan de köra två safariturer per dag istället för en. Men som sagt, man vet inte. Det är ändå vilda djur vi har att göra med. Vad som helst kan hända. Och nu är klockan sju på morgonen och förutsättningarna goda.
Ingen tiger
Efter att ha gungat omkring på vägarna i ytterligare några timmar – och lyssnat till otaliga alarm calls – lämnar vi parken. Ingen tiger. Vi fick i alla fall fångat några färska tigerspår på bild. Det var mer än vad engelsmännen lyckades med tänker jag, medan oron stiger. Visst fick vi syn på lite annat under vår fem timmar långa förmiddagstur; hjortar, en djungeluggla, en mungo och några påfåglar. Safari i Indien går inte att likna med den afrikanska. Där blir man lätt bortskämd med att det händer det saker hela tiden. Till Indien reser den som vill se tiger (som inte finns i Afrika). Eller möjligen ”swamp deer” (det finns ingen bra översättning på svenska, möjligen träskhjort, eller träskrådjur). Hur som helst så är den här hjorten faktiskt mer utrotningshotad än tigern, men ingen tycks vara lika passionerad över att rädda dess öde, allra minst den själv. Hotet mot arten är dess obefintliga sexualdrift, både honor och hanar är ytterst tveksamt inställda till sådan aktivitet och tja, resultatet är att beståndet nu krympt till blygsamma 400. De flesta av dem lever just här i Bandhavgarh.
Sexualdrift och tigerkorridorer
Sexualdrift är för övrigt även tigerns absolut största hot. Fast inte den egna, utan den hos de kinesiska männen. När väl tigerns sexlust sätter in parar sig tigrar upp till tio gånger på ett dygn. Det har lett till en skröna som fått män att köpa kinesisk naturmedicin som innehåller tiger – i hopp om att medicinen ska förbättra den egna prestationsförmågan. Illegal jakt på tiger i syfte att använda dess delar är det största och mest akuta hotet just nu menar Världsnaturfonden.
Ett annat akut hot är tigerns minskade revir. Den här parken, Bandhavgarh, blev tigerpark så sent som år 1993 och är 105 kvadratkilometer stor. Här lever närmare 70 tigrar. Men det är egentligen för lite. Tigern behöver större ytor, gärna upp emot 100 kvadratkilometer – per tiger. När de känner sig trängda och hotade riskerar de att döda varandra. Problem uppstår inte minst när en ny unge föds, växer upp och ska finna sig ett eget revir. Det finns ingenstans att ta vägen. Genrelaterade sjukdomar som uppkommer vid inavel är också ett akut hot. För tre år sedan påbörjades en aktivitet som kallas tigerutbyte i syfte att blanda stammarna.
I Indien har man också försökt införa något som kallas tigerkorridorer i hopp om att få tigrarna att vilja gå på strövtåg till andra parker. Det är i teorin en fin tanke, men den som färdats på den indiska landsbygden ställer sig sannolikt tveksam till att idén verkligen skulle kunna fungera i praktiken. Tanken är att tigern ska hitta vägen själv ”genom minsta motståndets lag” som vår guide uttrycker det. Problemet är bara att den indiska landsbygden kryllar av folk, bilar, mopeder och kor, så det är nog inte så lätt att vara tiger och hitta rätt korridor (som inte är en snitslad inhägnad bana utan ett streck på en karta). Jag frågar flera gånger om det finns någon tiger som – vetenskapligt fastställt – lyckats flytta från en park till en annan. Svaren varierar. Från ett tvärsäkert nej till ett övertygande ”jo visst”, men ingen kan exakt säga mellan vilka parker tigern flyttat, vilket årtal det skedde och hur man har bevisat detta.